En ensam kraftsamling är ingen kraftsamling

Jag har mött flera ledare som bär på samma typ av frustration. De sitter på viktig kunskap. De vet vilken fråga som borde få mer uppmärksamhet i samhällsdebatten. De har till och med testat att kommunicera den, med bra material och genomtänkta budskap. Ändå rör sig ingenting nämnvärt, år efter år.

Ordet de nästan alltid landar i är ensamma. Vi känner oss ensamma i den här frågan.

Det är sällan sant rent bokstavligt. Fler organisationer bryr sig ofta om samma sak. Problemet är att var och en kommunicerar frågan på sitt eget sätt. I sin egen takt, till sin egen del av målgruppen. Utan att någonsin samordna sig med de andra som egentligen vill precis samma sak.

Resultatet blir en mängd enskilda röster, var för sig för svaga för att höras över bruset. Tillsammans hade de kunnat vara starka nog att faktiskt förändra en uppfattning.

Jag tänker ofta på varför det är så ovanligt att organisationer går samman på riktigt, trots att alla säger sig vilja det. Svaret handlar sällan om ovilja. Det handlar om att ingen vill vara den som ger upp kontrollen över sitt eget budskap för en gemensam sak som ingen enskild aktör äger fullt ut.

Det är en fullt begriplig rädsla. Den egna organisationen har sin egen vinkel, sin egen målgrupp och sina egna mål med kommunikationen. Att gå samman med andra kräver att man kompromissar om formuleringar man kanske hellre hade sagt på sitt eget sätt.

Men det är precis den kompromissen som gör en gemensam kraftsamling starkare än summan av alla enskilda budskap. En målgrupp som hör samma grundbudskap från flera håll tar in det på ett annat sätt. Särskilt när avsändarna är olika, och redan litar på varandra av olika skäl. Det kan en enda avsändare aldrig åstadkomma ensam, hur bra budskapet än är formulerat.

Det svåra är inte att komma på ett bra gemensamt budskap. Det svåra är att hålla ihop flera självständiga organisationer kring det, år efter år. Var och en har sina egna budgetcykler och prioriteringar. Var och en har sina egna stunder av tvivel på om det är värt fortsatt investering.

Det kräver någon vars enda roll är att hålla samman kraftsamlingen, utan att själv ha ett eget vinstintresse i vem som får äran. Den rollen saknas nästan alltid, för de organisationer som skulle kunna axla den är samtidigt de som har starkast eget intresse av hur budskapet formuleras.

Varje år utan en sådan kraftsamling är ett förlorat år. En hel årskull eller en hel bransch hinner forma sin uppfattning, utan att den samlade rösten någonsin når fram till dem. Det går inte att ta tillbaka det året och göra om det senare. Nästa årskull möter samma splittrade budskap, om ingen bryter mönstret innan dess.

Jag tänker ofta på vad som verkligen står på spel. Det är inte en enskild organisations varumärke. Det är om en hel fråga någonsin får den tyngd den förtjänar i det offentliga samtalet. Det är lätt att glömma bort när man sitter fast i sin egen budget och sin egen kommunikationsplan för nästa kvartal.

Den som till slut lyckas få till en gemensam kraftsamling minns sällan vem som fick äran för den första idén. De minns istället att frågan äntligen rörde sig, efter år av att var och en dragit åt sitt eget håll utan att komma någon vart alls.

Här är en övning för denna vecka. Lista de organisationer ni vet delar er syn på frågan ni brinner mest för. Skriv sedan, för var och en, vad de skulle vinna på att säga exakt samma grundbudskap som er, samtidigt som er, i sina egna kanaler.

Om listan är längre än ni trodde, har ni redan svaret på varför er ensamma röst inte hörts tillräckligt. Nästa steg är inte att skriva om budskapet igen. Det är att ta första samtalet med någon på listan, och fråga om de känner sig lika ensamma som ni gör.

Ett enda sådant samtal kan räcka för att flytta frågan från en känsla av uppgivenhet till ett konkret första steg mot något som faktiskt kan bli en gemensam röst.